Dags igen

Blir inte mycket skriva just nu. Orkar inte och vet inte vad jag ska skriva ritkigt. Jag och exet eller vad jag nu ska kalla han har börjat dejta lite smått. Vi försöker iaf. När jag började lugna ner mig och inte bara skrek kunde han sluta att försvara sig hela tiden och vi kunde börja prata lugnt med varandra. Få fram lite varför det gått som det gått. Jag började ransaka mig själv och fundera på vad jag gjort och vad han gjort osv. I lördags pratade vi och nu ska vi dejta lite. Vi kommer bo på varsitt håll fortfarande eftersom det behövs om vi ska kunna ta oss igenom det här!

Ibland ser man en ljusning, han klappar magen och är glad för bebisen. Nästa sekund gör han det inte utan är kort och trist. Vi får väl se vad som händer mellan oss i framtiden! Jag kommer fortfarande att gå till kuratorn och prata. Blir det vi igen så blir det jag har äntligen börjat känna att jag kommer att kunna blicka framåt om det nu inte blir vi igen. Känns jätteskönt!

Vi har berättat för sonen nu och exet har flyttat ut. Han tog det bättre än väntat men han har väl inte riktigt förstått det ännu kan jag tänka. Känns mest jobbigt, jag bara väntar på frågor från honom men den dagen den sorgen!

Här går det upp och ner. Ena sekunden är jag säker på att allt kommer att ordna sig och i nästa gråter jag okontrollerat. Skitjobbigt! Idag var jag till mvc men där kan dom inget göra utan jag fick gå ner till VC och få en akuttid till min husläkare som sen ska skriva ut en remiss till kuratorn för samtal. Akuttiden till läkaren var först den 27 februari, det är ju fan mer än en vecka till dess 😦 Jaja, jag får stå ut!

Här har jag betalat en massa till VV när allt jag hade behövt göra var att bli gravid. Jag äter ingenting alls typ. Inte för att jag mår illa men jag blir mätt jättefort! Kanske, kanske måste jag inte gå upp så sjukt mycket den här gången!

Jag är fortfarande i chock. Så jävla jobbigt rent utsagt! Nu ligger han på soffan och sover och jag vill bara kasta mig dit och lägga mig hos honom men vet att han inte skulle gilla det. Hur fan ska jag gå vidrae? Mitt liv som jag trodde det skulle bli finns inte längre! Jag står här ensam med en 4½-åring och en liten till i magen. Han vill inte ens behålla den lilla, tycker att jag förstör HANS liv. Vad har han inte gjort med mitt liv då?! Jag kan inte släppa att jag känner mig så sviken, så förbannat sviken! Det här är liksom inte han, han är inte sånhär. Han är snäll och gosig, inte kall och likgiltig. Han vet inte vart han ska bo eller hur det ska gå men här kan han ju inte stanna allt för länge för det går bara inte. Jag lider varje gång jag ser honom. Jag älskar honom så mycket fortfarande, det är så sjukt jobbigt! Det är jobbigt att inte känna mig älskad av den jag älskar så mycket. Jag är arg på honom, jättearg men kärleken är starkare ändå. Jag måste sluta älska honom, måste sluta…

Fick en tid till mvc och min gamla bm redan på torsdag så jag kan snacka med henne och jag hoppas på att få en psykologtid eller kuratortid. jag måste få prata, måste få bli av med den värsta stressen och lära mig att gå vidare. Få tips på hur jag ska ta steget över tröskeln och ge mig ut i världen igen. Han säger att han väljer att inte sluta leva och om jag inte gör det är det mitt fel. Jag vet att det stämmer. Jag kan inte sluta leva men jag skäms på nått sätt. Varför vet jag inte, jag har inget att skämmas för men det känns knasigt. Nästan alla känner oss som ett par och att nu stå ensam känns piss! Varför? Varför för i helvete händer det här mig?? Kan jag inte bara få vrida tillbaka klockan och börja om, göra om, göra rätt… Fast det är ju svårt när jag inte ens vet vad som jag gjort fel? Han säger inget men det är aldrig bara ens fel…

Jag önskar att jag kunde vara trevlig och snäll hela tiden men det går bara inte. Jag blir arg, jag säger saker jag kanske ångrar sen. Men jag är så arg! Han fattar inte att jag fortsätter att tjata om familjerådgivning. Han vill inte dela sitt liv med mig helt enkelt. Funderar starkt på att ringa bvc och fråga om dom har tillgång till psykolog eller nått så jag kan få komma och prata. Kanske behöver jag prata av mig och få perspektiv på det hela? Idag ska jag ringa till mvc och fråga om min gamla bm fortfarande jobbar. Då kanske jag kan ringa henne och hon kan skaffa mig samma psykolog som jag hade när jag väntade sonen. Hon var underbar och jag lärde mig så mycket hur jag skulle bemöta dom hinder som var i vägen för mig just då.

Idag har jag insett ett problem… Jag tål inte lukten av min egen pappa. Vi jobbar ihop och ibland involverar det trånga hissar. Idag slutade det med att jag fick gå ut och spy på gatan… Trevligt, trevligt… Måste köpa mariekex som jag kan knapra på!

Jag börjar faktiskt misstänka att han har en annan tjej han har känslor för trots att han lovar dyrt och heligt att så inte är fallet. Han är så jävla lättpåverkad av tjejer och en gång tidigare har vi haft jätteproblem och då var det en tjej som tjatade på honom att han hade det dåligt. Nu är det en tjej som ringer stup i kvarten och vill prata. Han lovar dock att inget är på g mellan dom men man blir ju misstänksam! Just nu är jag så jävla sur och grinig! Typiskt att man ska ha bebisen i magen också, det hjälper väl inte att hormonerna dansar cha cha!

Jag måste ha dom underbaraste vännerna som finns! Vilket stöd jag har fått i det här. Även min familj står bredvid och hjälper till. Den enda jag inte berättat för är min bror men jag pallar inte det. Jag kommer börja storgråta, han kommer börja storgråta och sen så kommer allt bli kaos! Min brorson fick veta igår så jag gissar att han lär berätta det snart, smart… 🙂

Idag har jag inte mått illa men jag kan inte äta ordentligt. jag blir mätt fort och håller mig mätt länge. Magen är svullen idag så jag känner mig tjockast i världen ungefär. Kan inte låta bli att fundera på hur förlossningen kommer att bli. Ska jag vara själv, ska pappan vara med, ska jag ha med kompisar? Hur fan ska jag göra. Det är alldeles för långt bort för att ens fundera på egentligen men tankarna finns ju alltid där ändå!

Det här börjar likna en graviditetsblogg men eftersom jag inte vill skriva för mycket på min vanliga blogg får det här bli stället för allt gravidsnack! Skönt att få skriva av sig!

När jag väntade sonen hade jag en riktig drömgraviditet. Jag mådde illa en dag under hela tiden. Jag kunde äta allt utom hemmagjorda köttbullar, pannbiff, köttfärslimpa och hamburgare (köpta gick dock bra… *knäpp*). Nu är det nästan tvärtom, jag kan inte äta nått. Mår illa bara jag öppnar kylskåpet och ser maten. Jag spyr inte men jag mår så sjukt illa!

Idag ska killen komma hit och bo här i veckan (har med dagis att göra) och så ska vi passa på att prata. Jag frågade om han ville bli hämtad på jobbet och det lät väl som en bra idé tyckte han. Det var ett sätt för mig att se till att han inte stannade hos en kompis som vi måste förbi för att hämta alla hans saker han tog med sig i fredags… Sen äter vi ute. Jag kan inte laga mat, det går bara inte och även om jag får i mig ungefär en cheeseburgare max kan jag tänka mig så måste sonen få mat. Han får ju leva på mackor och yoghurt annars och det är inte okej. Måste se till att tänka ut mat som jag kan tänka mig att laga också för jag har inte råd eller lust att äta ute hela tiden.

Jag skriver om det här just här för att jag vill inte skriva om det i min vanliga blogg. Där läser svärmor och hon vet inget ännu… Idag har jag även berättat för syrran och mina föräldrar, skönt att ha det gjort liksom. Jag var nervös för att berätta för mamma men kände att det var lika bra att säga det med en gång så dom vet och jag kan prata om det. Jag trodde hon skulle proppsa på att jag skulle ta bort det men hon står bakom mig och jag gissar att pappa också gör det. Skönt att känna det iaf.

Jag har flera goa vänner som jag får ringa när jag vill och som jag mer eller mindre ringer hela tiden och ältar allt. Dom är guld värda! Nu ska vi ta och göra oss i ordning och åka och hämta F så vi kan åka hem och prata… Han hade tänkt idag så jag är förbannat nervös vad han kommer att säga!

Mitt upp i allt med separation och sånt fick jag igår på alla hjärtans dag veta att jag väntar vårt andra barn. Jag trodde det var stressen som gjorde att jag gått  över tiden men icke sa nicke. Som det ser ut just nu kommer jag att bli ensamstående tvåbarnsmamma i oktober (om allt går som det ska såklart). Jag tänker dock verkligen kämpa för att vi ska försöka med familjerådgivning. Just nu tycker inte jag att det är läge att bara ge upp! Vi får väl dock se hur han ställer sig till allt men jag anser att vi måste försöka…

Så nu vet ni hur mitt liv ser ut just nu.

Det kommer vara tyst här en del den närmaste framtiden gissar jag. Igår släppte sambon en bomb och vill separera så där står jag nu. Jag vet inte ens om jag kommer att kunna ha råd med att gå till VV i samma utsträckning som tidigare, det får tiden utvisa.Jag ska försöka att skärpa mig men vi får se hur det går. Jag är hungrig hela tiden men mår illa när jag äter så jag får inte i mig mycket alls. Varför det här hände vet jag ärligt inte men det var iaf inte jag som ville det här. Jag är halvt förstörd. Det är jobbigt att ta tag i alla saker som måste tas omhand, typ försäkringar och allt sånt som tidigare stog i hans namn. Jobbigt jobbigt!

På tisdag måste jag få ett minus på minst 1,1 kg när jag är på VV! Då får jag min fjärde stjärna och uppnår mitt fjärde delmål. Min belöning då var att köpa träningskläder. Det har jag gjort idag så jag ligger lite före… 🙂 Därför måste jag ju uppnå det målet 🙂 Jag ville ha några mjukisbyxor som jag kunde ha när jag och B är ute och går, började tröttna på att ha jeans på mig. Jag fick 20% på byxorna och så frågade hon om jag ville ha en kupong till på 20% så då hämtade jag en grön jacka också som jag kan ha. Väldigt nöjd med mina inköp 🙂

Idag ska jag ta en prommis ner till dagis. Jag måste sluta att lata mig helt enkelt. Måste börja gå mer! Jag kommer dock inte gå jättefort som jag gör när jag går med B. Det här är mer för att hjärtat ska jobba så det mår bra.