Jag kommer inte att lägga ner den här bloggen men den kommer att få ta en paus. Tills jag kommer tillbaka kan ni följa mig och min resa mot bebis här: http://lillbebis.wordpress.com
februari 19, 2009
Här går det upp och ner. Ena sekunden är jag säker på att allt kommer att ordna sig och i nästa gråter jag okontrollerat. Skitjobbigt! Idag var jag till mvc men där kan dom inget göra utan jag fick gå ner till VC och få en akuttid till min husläkare som sen ska skriva ut en remiss till kuratorn för samtal. Akuttiden till läkaren var först den 27 februari, det är ju fan mer än en vecka till dess 😦 Jaja, jag får stå ut!
februari 17, 2009
Jag är fortfarande i chock. Så jävla jobbigt rent utsagt! Nu ligger han på soffan och sover och jag vill bara kasta mig dit och lägga mig hos honom men vet att han inte skulle gilla det. Hur fan ska jag gå vidrae? Mitt liv som jag trodde det skulle bli finns inte längre! Jag står här ensam med en 4½-åring och en liten till i magen. Han vill inte ens behålla den lilla, tycker att jag förstör HANS liv. Vad har han inte gjort med mitt liv då?! Jag kan inte släppa att jag känner mig så sviken, så förbannat sviken! Det här är liksom inte han, han är inte sånhär. Han är snäll och gosig, inte kall och likgiltig. Han vet inte vart han ska bo eller hur det ska gå men här kan han ju inte stanna allt för länge för det går bara inte. Jag lider varje gång jag ser honom. Jag älskar honom så mycket fortfarande, det är så sjukt jobbigt! Det är jobbigt att inte känna mig älskad av den jag älskar så mycket. Jag är arg på honom, jättearg men kärleken är starkare ändå. Jag måste sluta älska honom, måste sluta…
Fick en tid till mvc och min gamla bm redan på torsdag så jag kan snacka med henne och jag hoppas på att få en psykologtid eller kuratortid. jag måste få prata, måste få bli av med den värsta stressen och lära mig att gå vidare. Få tips på hur jag ska ta steget över tröskeln och ge mig ut i världen igen. Han säger att han väljer att inte sluta leva och om jag inte gör det är det mitt fel. Jag vet att det stämmer. Jag kan inte sluta leva men jag skäms på nått sätt. Varför vet jag inte, jag har inget att skämmas för men det känns knasigt. Nästan alla känner oss som ett par och att nu stå ensam känns piss! Varför? Varför för i helvete händer det här mig?? Kan jag inte bara få vrida tillbaka klockan och börja om, göra om, göra rätt… Fast det är ju svårt när jag inte ens vet vad som jag gjort fel? Han säger inget men det är aldrig bara ens fel…
februari 17, 2009
Jag önskar att jag kunde vara trevlig och snäll hela tiden men det går bara inte. Jag blir arg, jag säger saker jag kanske ångrar sen. Men jag är så arg! Han fattar inte att jag fortsätter att tjata om familjerådgivning. Han vill inte dela sitt liv med mig helt enkelt. Funderar starkt på att ringa bvc och fråga om dom har tillgång till psykolog eller nått så jag kan få komma och prata. Kanske behöver jag prata av mig och få perspektiv på det hela? Idag ska jag ringa till mvc och fråga om min gamla bm fortfarande jobbar. Då kanske jag kan ringa henne och hon kan skaffa mig samma psykolog som jag hade när jag väntade sonen. Hon var underbar och jag lärde mig så mycket hur jag skulle bemöta dom hinder som var i vägen för mig just då.
Idag har jag insett ett problem… Jag tål inte lukten av min egen pappa. Vi jobbar ihop och ibland involverar det trånga hissar. Idag slutade det med att jag fick gå ut och spy på gatan… Trevligt, trevligt… Måste köpa mariekex som jag kan knapra på!
Jag börjar faktiskt misstänka att han har en annan tjej han har känslor för trots att han lovar dyrt och heligt att så inte är fallet. Han är så jävla lättpåverkad av tjejer och en gång tidigare har vi haft jätteproblem och då var det en tjej som tjatade på honom att han hade det dåligt. Nu är det en tjej som ringer stup i kvarten och vill prata. Han lovar dock att inget är på g mellan dom men man blir ju misstänksam! Just nu är jag så jävla sur och grinig! Typiskt att man ska ha bebisen i magen också, det hjälper väl inte att hormonerna dansar cha cha!
februari 16, 2009
Jag måste ha dom underbaraste vännerna som finns! Vilket stöd jag har fått i det här. Även min familj står bredvid och hjälper till. Den enda jag inte berättat för är min bror men jag pallar inte det. Jag kommer börja storgråta, han kommer börja storgråta och sen så kommer allt bli kaos! Min brorson fick veta igår så jag gissar att han lär berätta det snart, smart… 🙂
Idag har jag inte mått illa men jag kan inte äta ordentligt. jag blir mätt fort och håller mig mätt länge. Magen är svullen idag så jag känner mig tjockast i världen ungefär. Kan inte låta bli att fundera på hur förlossningen kommer att bli. Ska jag vara själv, ska pappan vara med, ska jag ha med kompisar? Hur fan ska jag göra. Det är alldeles för långt bort för att ens fundera på egentligen men tankarna finns ju alltid där ändå!
Det här börjar likna en graviditetsblogg men eftersom jag inte vill skriva för mycket på min vanliga blogg får det här bli stället för allt gravidsnack! Skönt att få skriva av sig!
Dags igen 