Mitt hjärta har gått itu!

Jag är fortfarande i chock. Så jävla jobbigt rent utsagt! Nu ligger han på soffan och sover och jag vill bara kasta mig dit och lägga mig hos honom men vet att han inte skulle gilla det. Hur fan ska jag gå vidrae? Mitt liv som jag trodde det skulle bli finns inte längre! Jag står här ensam med en 4½-åring och en liten till i magen. Han vill inte ens behålla den lilla, tycker att jag förstör HANS liv. Vad har han inte gjort med mitt liv då?! Jag kan inte släppa att jag känner mig så sviken, så förbannat sviken! Det här är liksom inte han, han är inte sånhär. Han är snäll och gosig, inte kall och likgiltig. Han vet inte vart han ska bo eller hur det ska gå men här kan han ju inte stanna allt för länge för det går bara inte. Jag lider varje gång jag ser honom. Jag älskar honom så mycket fortfarande, det är så sjukt jobbigt! Det är jobbigt att inte känna mig älskad av den jag älskar så mycket. Jag är arg på honom, jättearg men kärleken är starkare ändå. Jag måste sluta älska honom, måste sluta…

Fick en tid till mvc och min gamla bm redan på torsdag så jag kan snacka med henne och jag hoppas på att få en psykologtid eller kuratortid. jag måste få prata, måste få bli av med den värsta stressen och lära mig att gå vidare. Få tips på hur jag ska ta steget över tröskeln och ge mig ut i världen igen. Han säger att han väljer att inte sluta leva och om jag inte gör det är det mitt fel. Jag vet att det stämmer. Jag kan inte sluta leva men jag skäms på nått sätt. Varför vet jag inte, jag har inget att skämmas för men det känns knasigt. Nästan alla känner oss som ett par och att nu stå ensam känns piss! Varför? Varför för i helvete händer det här mig?? Kan jag inte bara få vrida tillbaka klockan och börja om, göra om, göra rätt… Fast det är ju svårt när jag inte ens vet vad som jag gjort fel? Han säger inget men det är aldrig bara ens fel…

 

Varför gick jag upp så mycket?

Idag är ingen bra dag alls. Halsen känns bättre men jag känner mig sjukare. Har hostat hela natten och har ont i huvudet av för lite sömn 😦 Jag ska egentligen hem till syrran och käka lunch idag men jag tror jag får hoppa det. Tror ärligt att jag inte orkar det. Dessutom  vill jag inte smitta henne även om hon tyckte att det var okej att jag kom trots att jag var sjuk.

Nyss vart jag plågsamt påmind av farfar. Det började med att jag tog fram min dagliga dos av diverse piller (mitt val kvinna, omega-3, krom och en Ipren). När vi var hos farfar som barn så tog han alltid fram en liten pillerburk och la ner alla piller han tog, alla vitaminer, fiskolja osv. Vi fick också, vi fick ta sånna som inte var för vuxna, han hade stenkoll på alla kosttillskott 🙂 Sen sätter jag mig här och tänker lite fnissande på honom. Så blir jag iskall, helt plötsligt inser jag att igår var det ett år sen han gick bort. Tårarna ligger fortfarande precis bakom ögonlocken och bränner trots tiden som gått. Ett år har gått och jag kan äntligen titta på kort på honom, jag kan tänka på honom utan att börja storgråta. Jag har kommit en lång väg i min sorg men det har varit jobbigt. Min älskade farfar, han betydde allt för mig.

Nu är det ett år sen jag började äta upp mig… Helt sjukt att säga så men det var precis det jag gjorde. Åt och åt och sen åt jag lite till. Jag gick upp 15 kg på kort tid. Jag gick inte ut mer än när åkte och shoppade, stackars sonen hade inte mycket att göra då (då jobbade jag inte ännu och han var hemma med mig hela dagarna). Han var väl iofs nöjd för han väl aldrig fått så mycket leksaker och kläder som då! När han somnat på kvällarna åkte godis och fikabröd fram. Varje kväll! Jag vågade inte tänka på farfar för jag grät, det fanns inget stopp inom mig. Lika skönt att äta så jag kunde tänka på det en stund. Jag har aldrig sett mig som en känslomässig ätare men då vart det otroligt märkbart.

Räddningen kom när sonen började på dagis och jag började jobba ute på fältet igen. Helt plötsligt hade jag annat än sorgen att tänka på. Jag var tvungen att jobba och jag började sakta gå ner lite och jag gick ner några kg iaf. Inte mycket men iaf lite. Jag rör mig mer och äter bättre och det ger resultat.

Det jag jobbar på nu är att försöka att inte äta ute så mycket! Både jag och sambon är experter på detta. Jättedumt för den maten är ju oftast inte jättenyttig… Men men det tar jag en dag i taget 🙂